Igår fick jag sovmorgon ända till tio. När maken kom hem på eftermiddagen, var jag så trött att jag gick och la mig. Och sov som en gris i två timmar. Sedan somnade jag framför TV:n, vaknade och masade mig i säng. Och sov till fram till nio i dag. Nu överväger jag starkt att ta mig en eftermiddagslur.
Sa jag förresten att jag är trött?
Filur: - Det är en bäbis som har gjort det här. Det är J:s lillasyster.
Jag: - Du menar E? Hon är ingen bäbis. Hon är faktiskt äldre än dig.
Filur: – Man kan inte tro det.
På sistone har jag knappast kunnat beskyllas för att vara närvarande i nuet. Det är lite för många grejer som pågår samtidigt, lite väl många motgångar och tråkigheter som gästat mitt liv. Två allvarligt sjuka släktingar (det sägs att det brukar komma i tretal, så min hypokondri har slagit till BIG time), stress på jobbet, stress i vardagen, stress i själen. Dessutom har jag börjat plugga. Hade jag vetat hur det här året skulle börja, hade jag nog valt annorlunda.
Som en följd av min virrighet, serverade jag Filur lunch klockan tio och la honom därefter att sova middag. Att jag rörde till tiden förvånar mig inte. Att Filur var med på noterna kan jag däremot inte förklara med annat än att han inte är helt kry. Nåväl. Jag får väl passa på att njuta av tystnaden så länge den varar.
Filur är kräksjuk. Hans matintag idag har hittills bestått av 1 flaska välling, 4 torkade aprikoser, saft och en glass. Han har halvlegat i soffan och tittat storögt på Robin Hood. Så fort filmen tagit slut har han beordrat repris: – Jag vill se flodhästarna (dvs noshörningarna) en gång till! Jag blandade och maskerade vätskeersättning i utflyktsflaskan. Filur tog förväntansfullt en klunk. - Den här medicinen är inte så bra!, konstaterade han med rynkad näsa. Nä, tackar vet jag saft. Och glass. Är man sjuk så är man.
För övrigt mår jag illa.
Gårdagen var ett enda stort gräl mellan Filur och mig. Mitt tålamod är under nollan. Jag tål inte, TÅL INTE att han skriker så fort saker inte går hans väg. Men istället för att bita ihop och föregå med gott exempel, briserar jag. Skriker jag också. Det har blivit mycket skrikande på sistone. Jag känner mig som en dålig förälder. Riktigt jävla urusel faktiskt. Och det gör mig så ledsen att vi har fastnat i det här ekorrhjulet.
I samma sekund som vi klev ut genom dörren för att åka till mormor, blev Filur på strålande humör. Mormor bråkar inte. Hon tar den enkla vägen. Så skönt det vore att släppa på reglerna. Att skita i att vara konsekvent. Att bli en curlingmorsa som motarbetar allt vad självständighet heter, hos sitt barn. Eller inte. Jag har inte alla svar, och jag gör definitivt inte allting rätt, men jag vet hur jag inte vill göra.
Filur får stanna hos mormor över dagen. För jag orkar inte med mera bråk. Någonstans inom mig hoppades jag att han skulle protestera, och insistera på att följa med mig hem. Det gjorde han inte. Han behöver väl en paus han också, antar jag. På tåget satt jag med gråten värkande i halsen, och skulden svidande i hjärtat. Där satt mammor, som varit ute på roligheter med sina barn. Pedagogiska supermorsor med änglars tålamod. När ett barn ubrast - Dumma dig!, log mamman och kontrade – Du menar gulle dig? Ha! Det skulle ha varit jag det.
Jag har grälat på mig själv, mått dåligt och gråtit en skvätt. Jag har tittat på ”Familjen Annorlunda” och mått ännu sämre. Vad är jag för en mamma som inte klarar av ett barn, när andra roddar 10 stycken?
Filur är två och ett halvt och inleder ibland meningar med - När jag var liten…
