Gunilla who?

När jag stoppar in Filur i bilen vänder han sina blåa mot mig och frågar allvarsamt:
”Har du träffat Gunilla idag?”

Skyddad: Smajl

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Oj

Baklänges passerar jag genom groventrén med den tomma barnvagnen. ”Oj. oj. oj. oj”, hör jag en mansröst stilla mässa bakom mig. Plötsligt kliver jag på något. Jag kämpar för att återfå balansen, men vagnen lever sitt eget liv och jag vinglar vidare och inser i samma stund att det jag snubblat på är Filur. När jag till slut får kontroll på kropp och vagn har Filur åkt i backen. Han gråter. Mansrösten ojar sig. ”Du kunde väl ha sagt något!” fräser jag och kastar en ilsken blick på mannen. Som visar sig vara någon annan. En granne närmare bestämt.  ”Eh, ja…”, svarar han skamset.

Pinsam tystnad.

Snedfördelning

Jag stod och artighetskonverserade med en annan mamma. ”Har du barn på den här avdelningen?”, undrade hon. ”Nej, på Gräshoppan. Filur”, svarade jag. ”Där går min S också!”, utbrast hon. ”A går här. Och resten är utspridda runtom i huset.”

……………………….

Resten? ”Hur många rör det sig om?”, undrade jag skämtsamt.

”Fem”, fick jag till svar.

Fem. Fem? FEM!

Tjejen kan ju inte vara äldre än mig. Och jag tror fanimej att det var en ny liten bula där under klädlagret.  

Herregud.

Tack detsamma!

Filur har krupit ner i sängen. Den utlovade kvällsagan är utläst. Pussritualen är avklarad och godnattsången färdigsjungen. 

”God natt min skatt”, säger jag.
”Hejdågoodbye”, säger Filur. 
”Vi ses imorgon”, säger jag.
”Vi ses i morgon”, svarar Filur. Efter en kort stunds tystnad tillägger han: ”Det var roligt att träffa dig”.

Han kan han

Jag sitter och skriver och hör följande utspela sig.

”Titta, så här gör man. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Sen trilla omkull.”

Det är Filur som handleder sin pappa i den ädlaste av sporter, kallad Spring-i-soffan.

 

listor

Istället för att krypa upp i soffan med mannen, mitt rödvinsglas och chipsskålen, har jag tillbringat lördagskvällen framför datorn. Jag har lagt ut annonser på Tradera och scannat nätet efter julklappar. Att-göra-listan krymper och önskelistan växer. Man skulle kunna tro att det är jag som barnet i leksaksaffären, så till mig som jag blir av alla dessa leksaker. Han önskar sig en brandbil. Men han skulle förstås bli överlycklig över en Rorri. Och ett garage. Och ett Thomas-lok. Och en verktygslåda. Och en pirathatt… 
Jag önskar tindrande ögon och lyckliga leenden. Alltså lär det bli många klappar adresserade till Filur i år.

Vänligt men bestämt

Filur knorrar när jag smörjer in hans köldtorra kinder.
”Inte dom”, säger han och visar fram sina händer.
”Jo, dom också”, säger jag.
Han skakar bestämt på huvudet: ”Nej, tyvärr.”

För mycket

Att-göra-listan är för lång. De påbörjade men ej avslutade projekten för många. Alla dessa obesvarade frågor. Den outsinliga källan av problem som i strid ström dyker upp till ytan. Käpparna som ideligen fastnar i hjulen.

Dagarna räcker inte till. Jag räcker inte till.

Jag är trött.

Klart

Influensavaccinerad. Inte en dag för sent, hoppas jag. Armen ömmar, men i övrigt känner jag inte av de där hemska biverkningarna som alla pratar om. Kanske kommer de senare. Eller inte alls.