Gästinhopp

I maj började jag jobba och nu är det snart juli. Vad hände med försommaren? Det känns som om jag har gått på autopilot utan att stanna upp. 

Jag byter jobb. Jag letar nytt boende. Jag vet inte vad eller vart jag vill. Jag vet inte om jag vill ensam eller tillsammans. Ena dagen känns varannanveckasboendet i egen lya rätt, nästa dag kan jag se framtiden ta form i familjevillan. Det är mycket som behöver falla på plats. Fortfarande.

Jag ser på Facebook att en gammal, och numera avlägsen, bekant väntar fjärde barnet. Jag blir provocerad. Inte av graviditeten, utan för att deras tillvaro tycks vara så okomplicerad. Kärleken hålls vid liv, barn produceras med ett års mellanrum, inget är omöjligt, livet leker, tjofaderittan. Det svider. När jag ifrågasätter mig vems liv jag egentligen lever, vems väg jag egentligen går, vad jag egentligen vill och vem jag egentligen är, ja, då faller jag snabbt ner i avundsträsket.

Jag förkovrar mig i litteratur om självförverkligande och köper allt med hull och hår. Entusiasmen och motivationen håller i sig någon vecka, sen är jag tillbaks i gamla mönster. Tänker invanda, ogynnsamma tankar. Jag önskar att någon kunde ge mig ett facit – det här är rätt, det här är fel. Så att jag kunde lägga energin där den verkligen gör nytta.

Jag ser i alla fall fram emot nya jobbet. Det är jag glad för. Det är den utmaningen jag behöver, men så länge har undvikit. Av feghet. Det kan bli hur bra som helst. Eller, falla platt. Men då har jag åtminstone facit på det.

Coachen

Det har inte blivit så mycket medveten närvaro på sistone. De där veckorna med med fullspäckat schema tar jag mig inte tiden. Fastän det kanske är just då det är som viktigast. Att stanna upp.
När mitt fokus ligger på att få alla ur huset, ryggsäckar, vantar och nappar med, hinna i tid till skolan, till vårdcentralen, till förskolan. När jag blir kort i tonen, lyssnar halvhjärtat och inte vill bli störd av prat och tusen frågor. Då är det tur att jag har Lillsys vid min sida. ”Mamma, titta vad vackert det är!” Och jag tittar åt det håll hon pekar. Jag ser de nakna trädgrenarna som sträcker sig upp mot den blå himlen, där solen lyser på sitt allra vårigaste vis.

Kloka lilla. Tack för att du påminner mig om det viktiga.

Helg

Det närmar sig helg och jag ska vara ensam med barnen tills på söndag. Jag bestämmer mig för att det ska bli bra dagar, fria från måsten, fyllda av närvaro. Jag städar huset och köper tulpaner. Så att jag, när jag kliver in genom dörren efter veckans sista hämtning, ska få känslan av helg. Och lugn.

Fredag eftermiddag får Filur besök av en kompis och Lillsys går hem till en annan. Bebban sover en stund och jag kan förbereda middagen i maklig takt. Kvart i sex är vi samlade och sätter oss till bords. Kvart i sju har Lillsys fortfarande två tredjedelar av middagen kvar på tallriken. Hon har suttit med samma otuggade potatisklyfta i näven i tio minuter och skriker att vi inte får gå ifrån bordet förrän hon är klar.
”MEN ÄT DÅ!”
”MEN JAG GÖR JU DET!”
Så håller det på. Tills jag ledsnar och meddelar henne att hon blir utan efterrätt. Gråt och tandagnissel.

Så kollar vi film och käkar chips. Bebban ska prompt sitta med i soffan. Hon kastar sig hit och dit, ramlar nästan ner, kravlar över ben och försöker stjäla chips. När jag nattar henne somnar hon på två röda. Vi andra ser färdigt filmen under lugnare omständigheter. ”Vad mysigt vi har det här!” utbrister Lillsys och jag ler för mig själv och tänker på den där sketchen jag såg på TV förra helgen. Om det osynliga kaoset runtomkring den idylliska instagrambilden. Det är ju så det är mest hela tiden. Kaos, kaos, kaos…ett ögonblicks lycka…kaos, kaos, kaos.

På lördagen sover alla, inklusive bebban, skapligt länge. Sen såsar vi runt i pyjamas och jag skiter i att TV:n står på i flera timmar bara alla är glada. Vi kommer överens om att gå en promenad och handla lördagsgodis, och det känns skönt att ha en ursäkt när det ringer på dörren .

Lillsys får ett utbrott på väg till, och ett på väg från affären. Hon vägrar hålla i vagnen och hon vägrar hålla Filur i handen och hon vägrar gå själv. Med det tålamod jag kan uppbåda talar jag för hundrafemtioelfte gången om att jag behöver använda båda händerna för att köra vagnen i uppförsbacken. Det går bara inte in. Jag tänker på de stackarna som bor i husen vi just passerar. Samma hus som vi dagligen passerar till och från förskolan, allt som oftast ackompanjerade av Lillsys jag-vill-inte-gråt. De har nog full koll på oss.

Vi kommer hem och det ringer på dörren. ”Du ska äta lunch strax” upplyser jag Filur, som vidarebefordrar infon till kompisen utanför. Efter maten går Filur ut och Lillsys vilar. Jag dricker kaffe och sätter pizzadeg och lagar köttfärssås. Bebban tömmer kökslådor. Filur kommer in igen och undrar om vi kan spela. Spela? Jag biter mig i tungan och vill inte höra mitt eget tjat om hur mycket han spelar. Men till min förvåning plockar han fram ett sällskapsspel. Vi spelar två omgångar och Filur vinner båda. Lillsys kommer upp och vill vara med. Vi spelar ett annat spel och Lillsys vinner. Vi byter till Memory och så ringer det på dörren. En grannpappa med sina båda barn. Bytlån. Filur, hans kompis och jag spelar spel och Lillsys går med grannpappan och det andra barnet hem för att leka. Tänk om det alltid vore så ändå.

Vid middagstid samsas tre par nytvättade händer i köket. Jag kavlar och de toppar. Instagramidyllen igen. Bebban har redan ätit, men det hindrar henne inte från att provsmaka pizzan både fyra och fem gånger. Lillsys däremot. Hon petar i maten, smågnager på sin bit och vi andra hinner äta färdigt. Inte idag igen!
”Det är tomat här! Jag tycker inte om tomat!”
”Jo, du tycker om tomat.”
”Jag orkar inte, jag vill ha mitt lördagsgodis.”
”Ät maten så får du ditt godis.”
”MEN JAG ÄTER JU!”
Så kör vi samma visa en gång till. Tills hon bestämmer sig för att gå från bordet och sin oätna pizzabit och jag bestämmer mig för att slänga både pizzabit och kvarvarande godis. Hon blir galen. Förstås. Men jag är lugn. Höjer inte ens rösten. Snart går hennes ilska också över. Frid och fröjd och mys i soffan. Utan godis.

Imorgon är det söndag. Det blir bra det också.

Andras ungar

Möjligen hänger det ihop med att jag inte mår så bra i mig själv eller med min livssituation, för jag har på sistone känt en påtaglig irritation över några av mina barns kompisars – och framför allt deras föräldrars beteende. Det skulle vara lättare att bortse ifrån om jag sluppit konfronteras med det konstant.

Filurs kompis, vi kan kalla honom John, och hans lillasyster Jen fick ganska nyligen ett nytt syskon. När mamman fortfarande var gravid pratade vi om hur vi skulle kunna hjälpas åt med hämtningar någon gång i veckan, eftersom vi bor nära och barnen går i samma skola. Men. När bebisen var född och det var dags för syskonen att gå ner i tid, fick föräldrarna igenom längre vistelsetid för dem båda. Det innebär att jag hämtar Filur minst 30 minuter, vissa dagar flera timmar tidigare än hon hämtar John. Skittrist för mig att jag aldrig kan få den avlastningen att någon annan tar med mitt barn hem. Skittrist för Filur som aldrig har någon att leka med efter skolans slut, såvida vi inte tar med oss någon kompis hem.

Till saken hör också att vi oftast promenerar och det tar en stund. När vi kommer hem kan både Filur och Lillsys vara ganska griniga och i min värld känns det då bra att ta en lugn stund, få en chans att sitta ner och prata (eftersom det mestadels gnälls och tjafsas på vägen) och bara vara. Men. Knappt hinner vi få av oss ytterkläderna förrän det ringer på dörren. I samma stund som John och Jens mamma kör in på parkeringen hoppar de ur bilen och springer till oss. Ibland vill båda komma in, ibland bjuder John med Filur hem till sig. Det har gått så långt att jag känner stress över vad som väntar när vi kommer hem, redan när jag klär på mig för att gå och hämta mina barn. Jag kan inte fatta hur den andra mamman resonerar, när hon släpper (eller skickar?) iväg barnen i samma stund de kommit hem, efter en då ganska lång dag i skola och förskola. De skulle knappast må dåligt av att landa en stund, när allt annat går i hundranittio omkring dem.

Det är det ena störiga. Det andra är hur de här båda syskonen beter sig. Jen är äldre än Lillsys och vill av någon anledning gärna leka med henne (varje dag). Hon bossar hej vilt, och det är väl ganska naturligt när man är störst. Men jag märker på Lillsys att hon inte är road av att leka samma lek gång på gång. Ibland säger hon ifrån, med följden att Jen deklarerar att hon inte vill leka mer med Lillsys. Sällan kompromissas det. Inte ens när jag försöker vägleda upplever jag att jag når fram riktigt.

Både John och Jen har ett påfluget sätt som jag inte känner igen i mina barn, eller någon annan av deras vänner för den delen. De beter sig som om de vore hemma hos sig själva; begär saker att äta, tjatar om att få göra grejer som jag redan har sagt nej till, lyssnar inte, maskar för att slippa hjälpa till med undanplockningen och så vidare. Det gör mig irriterad och ovillig att tänja på några gränser what so ever.

Filur har många kompisar och de som har arbetande föräldrar kommer hem först vid halv fem – fem. Då springer de hit och frågar efter honom. Men han är så gott som alltid upptagen, eftersom John hinner först. De kan förstås leka flera stycken, om alla vill och det funkar med konstellationen. Jag gillar förvisso inte att ha fritidsgård hemma, speciellt inte vid den tiden på dagen, men har man släppt in en är det svårt att neka en annan. Ibland är det däremot Filur, eller kompisen, som inte vill avbryta leken för att anpassa sig till en tredje parts önskemål, och det tycker jag att man får respektera. Så kan man ju känna själv också.

Jag brottas verkligen med det här. Gör jag det som jag bedömer är ”rätt” för mina barn känns det som om jag trampar någon annan på tårna. När jag står tillbaka är jag orolig att mina barn ska känna sig trampade på. Det är fan så svårt.

Nytt år

Det är något med nyår som känns tungt. Inte nyårsfirandet i sig, utan tillbakablickarna och framtidsplanerna som oundvikligen infinner sig när man kliver in i det nya.

Jag hade förväntningar på 2013. Höggravid skålade jag in året som skulle föra med sig en femte familjemedlem. Stort och märkvärdigt. Och ett speciellt år blev det, på många sätt. Inte särskilt konstruktivt, i något avseende. Så nära skilsmässa har vi heller aldrig varit, maken och jag.

Årets sista magiska minuter hade jag sällskap av Jan Malmsjö och två, varav ett sovande, barn medan resten av sällskapet var ute och tittade på fyrverkerierna. Det var det. 2014 blir året då jag börjar jobba. Det känns svårt att se fram emot.

Jag avger inga nyårslöften. Däremot tänker jag mig att året ska bli ett år av förändring. Jag vill få fungerande rutiner för träning och bli mer fysiskt aktiv överlag. Jag vill hitta vägar för en välfungerande tillvaro. Jag vill slå mina rädslor på käften och sträva efter att leva fullt ut. Med dessa önskningar börjar jag året, ömsom peppad ömsom hopplös.

Krass sanning

Det pågår mycket tankeverksamhet i sexåringens huvud. Så många funderingar, som inte sällan handlar om döden. Mitt under tandborstningen ställer han frågan. ”Hur gammal kommer jag vara när farfar dör?” Tidsbegreppet är något abstrakt. En timme är ingenting när man leker, men en evighet när man väntar på något. Farfar är skröplig. Inte så att han har ett bäst före-datum, men visst spekulerar vi. Hur länge kommer han finnas kvar. Ska han få möjlighet att lära känna bebban.
”Jag tror tyvärr inte att du kommer vara så gammal när farfar dör”, svarar jag.
”Va? Vadå?”
”Ja, jag menar att jag inte tror att farfar kommer att leva så himla länge.”
De blå ögonen tittar fundersamt på mig.
”Men du då? Näh, du kommer att leva länge.

Om du inte får cancer eller jättehög feber.”

Just nu

Jag har börjat springa. Nej förresten, jag springer inte. Jag går det snabbaste jag kan och joggar lite däremellan. Jag har inte bestämt mig för om jag gillar det eller inte, men det känns helbra efteråt. Jag fantiserar om att bli en hurtis, att det där löpberoendet ska infinna sig. När jag flåsar fram och mantrar ”Man måste börja någonstans” känns det väldigt avlägset. Det ger mig i alla fall energi och det räcker gott just nu.

Jag tränar sinnet också. Kör mindfulness. Hopplöst tråkigt och irriterande om man inte är på humör. Avkopplande och omvälvande när det klaffar.

Jag har tusenmiljoner idéer och lyckas genomföra några. Fixar och donar och känner mig helnöjd efteråt. Kreativiteten har återvänt. En del av mig har hittat tillbaks.

Jag går den där kursen och lär mig om stress. Varannan gång känns det fint. Varannan gång vill jag fly. Papper, papper och åter papper. Hemuppgifter. Måsten? Ironiskt att något som är tänkt att avhjälpa stress kan orsaka detsamma. Men det hjälper mig att få syn på sånt som jag tycker – men glömt bort att jag tycker – är viktigt. Det gör det (stundtals) lättare att prioritera. Jag har svårt att fokusera på en sak åt gången. Skitsvårt. Men jag har släppt en del måsten och borden. Tyvärr hamnar vänner och socialt umgänge lite i skymundan. Det är inte där jag vill lägga min energi just nu.

Jag undviker att tänka på jobb. Kanske för att det fortfarande känns avlägset. Kanske av överlevnadsinstinkt. Jag vill inte tillbaks till min gamla arbetsplats och jag kan inte föreställa mig hur jag skulle kunna konkurrera med andra om en tjänst. Inte nu. Kanske sen.

Två steg framåt och ett bakåt. Så går min väg.