Möjligen hänger det ihop med att jag inte mår så bra i mig själv eller med min livssituation, för jag har på sistone känt en påtaglig irritation över några av mina barns kompisars – och framför allt deras föräldrars beteende. Det skulle vara lättare att bortse ifrån om jag sluppit konfronteras med det konstant.
Filurs kompis, vi kan kalla honom John, och hans lillasyster Jen fick ganska nyligen ett nytt syskon. När mamman fortfarande var gravid pratade vi om hur vi skulle kunna hjälpas åt med hämtningar någon gång i veckan, eftersom vi bor nära och barnen går i samma skola. Men. När bebisen var född och det var dags för syskonen att gå ner i tid, fick föräldrarna igenom längre vistelsetid för dem båda. Det innebär att jag hämtar Filur minst 30 minuter, vissa dagar flera timmar tidigare än hon hämtar John. Skittrist för mig att jag aldrig kan få den avlastningen att någon annan tar med mitt barn hem. Skittrist för Filur som aldrig har någon att leka med efter skolans slut, såvida vi inte tar med oss någon kompis hem.
Till saken hör också att vi oftast promenerar och det tar en stund. När vi kommer hem kan både Filur och Lillsys vara ganska griniga och i min värld känns det då bra att ta en lugn stund, få en chans att sitta ner och prata (eftersom det mestadels gnälls och tjafsas på vägen) och bara vara. Men. Knappt hinner vi få av oss ytterkläderna förrän det ringer på dörren. I samma stund som John och Jens mamma kör in på parkeringen hoppar de ur bilen och springer till oss. Ibland vill båda komma in, ibland bjuder John med Filur hem till sig. Det har gått så långt att jag känner stress över vad som väntar när vi kommer hem, redan när jag klär på mig för att gå och hämta mina barn. Jag kan inte fatta hur den andra mamman resonerar, när hon släpper (eller skickar?) iväg barnen i samma stund de kommit hem, efter en då ganska lång dag i skola och förskola. De skulle knappast må dåligt av att landa en stund, när allt annat går i hundranittio omkring dem.
Det är det ena störiga. Det andra är hur de här båda syskonen beter sig. Jen är äldre än Lillsys och vill av någon anledning gärna leka med henne (varje dag). Hon bossar hej vilt, och det är väl ganska naturligt när man är störst. Men jag märker på Lillsys att hon inte är road av att leka samma lek gång på gång. Ibland säger hon ifrån, med följden att Jen deklarerar att hon inte vill leka mer med Lillsys. Sällan kompromissas det. Inte ens när jag försöker vägleda upplever jag att jag når fram riktigt.
Både John och Jen har ett påfluget sätt som jag inte känner igen i mina barn, eller någon annan av deras vänner för den delen. De beter sig som om de vore hemma hos sig själva; begär saker att äta, tjatar om att få göra grejer som jag redan har sagt nej till, lyssnar inte, maskar för att slippa hjälpa till med undanplockningen och så vidare. Det gör mig irriterad och ovillig att tänja på några gränser what so ever.
Filur har många kompisar och de som har arbetande föräldrar kommer hem först vid halv fem – fem. Då springer de hit och frågar efter honom. Men han är så gott som alltid upptagen, eftersom John hinner först. De kan förstås leka flera stycken, om alla vill och det funkar med konstellationen. Jag gillar förvisso inte att ha fritidsgård hemma, speciellt inte vid den tiden på dagen, men har man släppt in en är det svårt att neka en annan. Ibland är det däremot Filur, eller kompisen, som inte vill avbryta leken för att anpassa sig till en tredje parts önskemål, och det tycker jag att man får respektera. Så kan man ju känna själv också.
Jag brottas verkligen med det här. Gör jag det som jag bedömer är ”rätt” för mina barn känns det som om jag trampar någon annan på tårna. När jag står tillbaka är jag orolig att mina barn ska känna sig trampade på. Det är fan så svårt.
Saga utan slut 