Jag introducerade Lillsys för ”hel” mat redan innan hon hade några tänder att tugga med. Några kokta blomkåls- eller broccolibuketter, bönor eller liknande att plocka med medan jag matar. Glupsk som hon är pressar hon ofta in för mycket, och det har hänt fler än en gång att hon har satt i halsen. Lyckligtvis har hon en välfungerande kräkreflex och jag har varken hunnit bli panikslagen eller behövt ingripa. Men efteråt blir jag kall inombords och inser att jag förmodligen inte skulle vara mycket till hjälp om det faktiskt går illa.

Så. Kurs får det bli.

Tröttheten ja. Den hänger sig envist kvar.

Innan jag började med medicinen lämnade jag blodprover för att kolla sköldkörteln, blodplättar och annat som eventuellt kunde vara orsak till mitt mående. Allt såg normalt ut.

Så började jag medicinera och blev tröttare än tröttast. Läkaren menade att det snart borde vända, att jag borde få mer energi i takt med att livet känns ljusare. Men nä.

Sedan i julas har det börjat dyka upp en massa blåmärken lite varstans på kroppen. Jag har visserligen alltid haft lätt för att få blåmärken, men när höfterna blir lila för att man har legat på golvet och lekt med barnen så börjar man ju undra.

Och så näsblodet. Det började redan under graviditen med Lillsys och sedan dess blöder jag i tid och otid.

Så vad gör man om man heter Paprika och lider av ångestsyndrom? Man gör förstås det man absolut inte får göra. Man googlar. Och får en massa träffar som skriker leukemi i ansiktet på en.

Men. Jag lämnade nya prover som inte visade något onormalt de heller. Och vid en närmare granskning av medicinbiverkningarna så finns faktiskt ”ökad benägenhet att få blåmärken” med. Näsblod också. Två rätt ovanliga biverkning, men i alla fall.

Nu har jag blivit ordinerad av terapeuten att promenera en liten stund varje kväll i en vecka. Med bara mig själv och mina tankar som sällskap. Om inte det hjälper mot tröttheten kan jag behöva göra en hälsokontroll för att se om jag har brist på något ämne. Kollar man inte t.ex. järnvärdet vid ett vanligt blodprov, undrar jag?

Och nu är det 2012. Året då jag ska återgå till jobbet och maken få förmånen att vara hemma och ta hand om barn.

Men trots den växande klumpen jag känner inombords, kan det bli ett bra år. Jag hoppas det.

Jag har mens. Det förklarar väl delvis varför jag känner som jag gör. Men det är annat också.

Jag önskar jag slapp åka iväg över jul. Det är så mysigt hemma, trots överbelamrade ytor och dammråttor i hörnen. Så är det oftast med mig. Jag är helt okej med att göra något, tills det börjar närma sig. Då får jag kalla fötter. Tycker att allt bara känns jobbigt och längtar plötsligt efter att få ligga under en filt och göra ingenting.

Jag har börjat grubbla. På året som har gått. Mitt hemma-år som svoschade förbi i rasande fart. Om några månader ska jag tillbaks och jobba. Det vill jag helst inte tänka på. Inte för att jag vill gå hemma i tid och evighet, men ekorrhjulet lockar sannerligen inte. Jag vill inte tillbaks till mitt gamla jobb. Men jag är inte laddad för några nya utmaningar heller. Ännu ett spöke som hemsöker mig. Jag har en tendens att alltid fly från något, aldrig till. Avundas drivna och målmedvetna människor. Avundas dem som älskar sina jobb och som hamnat rätt. Det har nog inte jag gjort, nämligen. Fyra års högskolestudier och lån upp över öronen för att göra något som jag inte tror mig klara av. Hur säljer man in sig själv hos en arbetsgivare med den inställningen och självkänslan liksom.

Mitt terapibesök blev inställt i förra veckan. Det är synd. Jag hade nog behövt prata av mig. Nu får jag vänta tills efter nyår.

Imorgon ska jag träffa läkaren och prata medicin och dosering. Trodde jag klarade mig bra på den lägsta dosen, men nu tvivlar jag.

Den här julen är Lillsys första.

Jag pysslar och pyntar.

Och syr julklappsstrumpa av överblivet tyg.

Hon älskar att härmas och att bli härmad och försöker efterlikna gester och framför allt ljud hon hör. Hon fnyser, hostar, morrar, tjuter… Det brukar låta väldigt intressant. Att skaka på huvudet tycker hon är roligt, och får hon gensvar håller hon på så. Länge. Hon har lite ordförståelse. Mamma, pappa, Filur, lampan, bollen, Kanin, munnen, näsan, nej och ajaj vet hon vad det är. Ibland bryter hon ihop av förtvivlan över tillsägelser, men oftast ger hon mig bara en blick som säger Vadå? och så gör hon om det.

Hon kan säga mamma och pappa, eller baba, och när man vinkar och säger ”Hejhej” gör hon detsamma och säger ”Äej”. 

Hon är en mycket bestämd liten dam, och oftast förstår jag vad det är hon försöker säga. Till exempel letar hon upp mig och mässar ”maaammaaa” när hon vill ha ny blöja. Om hon är sångsugen brukar hon peta mig på näsan eller bluddrar mig på munnen, och då är det ”Klappa lilla magen” som gäller. Imse vimse är annars favoritsången, som hon försöker göra rörelserna till och blir så exalterad att det mest bara blir vift med armarna. Hon sjunger när hon hör andra sjunga, eller lyssnar på skiva. Det låter ”Aaaaaaaahh”. Böcker tycker hon är spännande, framför allt att öppna och stänga. Den bästa är ”Knacka på!”, och när vi läser den knackar hon på varje blad. 

När man bär in henne i badrummet ger hon ifrån sig glädjetjut, för vatten fullkomligen älskar hon. Bad eller dusch – båda är lika uppskattat, fast bad ihop med storebror är nog det bästa.

Hon kan vara lite reserverad till en början när hon träffar nya människor, men inte så att hon blir ledsen. Hon har inga problem med att bli buren eller sitta i famnen hos andra och hon gillar verkligen när det är mycket omkring henne. Att hämta Filur på förskolan är populärt, för det betyder många leende barnansikten som kikar in i vagnen och ger henne sin fulla uppmärksamhet. 

Hon är tacksam att bjuda på mat och det enda hon hittills ratat är banan. Bästa käket är plockmat som hon själv kan peta i sig. Kokta grönsaker, mackbitar, plättar, bär och frikadeller. Hon tuggar som bara den, fastän den första tanden bara precis börjar skymta.