Filur: ”Pappa ska klippa bort snön.”

Jag: ”Ska han?? Vad händer om man klipper bort snön?”

Filur funderar en stund. ”Det kommer nya blåbär!”

Filur betraktar mjölkförpackningen: ”Men vad ser man?! Dinosauron har en ficklampa!” (vilket den också hade, visade det sig vid närmare granskning).

En morgon när Filur trilskades. När jag, pga en mindre trevlig blöjincident, fick ställa honom i duschen ungefär samtidigt som jag skulle ha varit på jobbet. När ytterdörren fick öppnas med tvång och Filur lyftas över den gigantiska snöpuckeln. När jag fick vända hem och hämta skyffeln för att få ut bilen ur garaget. När jag, med ett öga på klockan och handväskan hängandes och slängandes, skottade snö för glatta livet. När Filur vägrade vantar och sedan stod och grät över sina kalla händer. När jag, sen och stressad, fick köra i snigelfart för att hålla bilen kvar på vägen. När jag fick hundraarton motorstopp då jag försökte terrängköra in på parkeringen. En morgon när jag, svärandes, blöt och toksen, slutligen lyckades ta mig till jobbet.

Filur är som en svamp. Han snappar upp ord och uttryck hela tiden. Det är väldigt underhållande att lyssna på honom när han slänger ur sig saker som ”Åh kära nån!”. Men när han färgas av de stora dagiskillarnas snack är det inte lika roligt. Ikväll, under ännu ett lättutlöst vredesutbrott, blängde han på mig och sa ”Då du dö.” Jag blev helt paff. Sedan arg. Han har ingen aning om vad det betyder, det fattar jag också, men fan vad det låter illa. Vad hjälper det att jag försöker hålla mitt barn borta från våldsfilmer, när fyraåringar förvandlar spadar till K-pistar och leker krig?