Jag såg en nytagen bild av mig själv och blev bedrövad. De grå stråna som ibland glimmar till i det bruna, har jag förlikat mig med (eller nja. De ryker i samma sekund jag upptäcker dem). Men de där rynkorna vid ögonen, när dök se upp?
När blev huden på halsen så slapp? NÄR BLEV JAG SÅ DÄR GAMMAL?* Det känns bara helt fel.
*Nej, jag menar inte att 36 är gammalt, bara att bildbeviset blev en smärre chock.
Om någon undrar varför det är så tyst på bloggen, så kan jag berätta att det beror på att inspirationskällan är bortrest. Men han ringer varje kväll.
(Ring ring)
- Paprika
- Gonatt!
- Godnatt min älskling! Ska du sova nu?
- Ja-a. Är du hemma mamma?
- Ja, jag är hemma. Hur mår du mitt hjärta?
- Brrraaa…. Pappakandutaden? Jag vill inte höra mer.
Well. Telefonsnack är hur som helst överskattat.
Filur har ätit färdigt och väntar på att maken ska äta upp och komma och leka. Tålmodigt står han där. Sträcker på sig och kontrollerar om det har minskat i pappas sopptallrik. Han vandrar några varv runt matbordet. Han klättar upp på en stol och sträcker sig efter en bit bröd.
- Blev du inte mätt? undrar jag.
Filur hugger in på en ny brödbit, trots att han har munnen full:
- Jag äter upp det här så går det snabbare.
J A G har fått en award. Min första ever. Tack och bock till En Mölnbobo.
“Instruktion; kopiera in awarden, länka till den du fått den av och ge den sen vidare till 7 andra bloggare och länka till dem + berätta 7 saker om dig själv – sprid lite glädje!”
Varsågod, nedan följer sju relevanta fakta om Paprika:
1. Jag pratar i sömnen. Lyckligtvis sitter jag inte inne med någon hemligstämplad information.
2. Jag skrattar i sömnen. Ibland så hjärtligt att jag väcker mig själv.
3. Jag tycker att tandborstning är något av det tråkigaste som finns, så för att skoja till det lite brukar jag kolla på TV samtidigt (en ovana jag försöker att lägga bort, eftersom jag inte vill att sonen ska ta efter).
4. Till min stora belåtenhet brukar folk brukar bli förvånade när jag berättar min ålder (dock var det besvärande länge sedan jag behövde visa leg på systemet).
5. När jag var i yngre tonåren, hade jag jättekomplex för hur min näsa såg ut i profil. Under en period var det så illa att jag höll för den om jag skulle passera förbi skolans snygga killar. Att ett sånt suspekt beteende riskerade att dra till sig uppmärksamheten ytterligare, föll mig liksom aldrig in.
6. Jag har en pervers böjelse för att klämma pormaskar och finnar. Fast det funkar bara på människor jag känner, så någon karriär som hudterapeut är inte aktuell.
7. Jag har två tår, som är till hälften sammanväxta. Min man påstår att det är simhud och att jag härstammar från sjöfågelsläktet.
Och mina (utan inbördes ordning) nominerade bloggare är…
Tingeling. Hon kan konsten att formulera sig pricksäkert.
Anna-Bell. Bloggbekantingen som blev en kär vän. Hennes inlägg om livets ups & downs får mig att ömsom skratta och gråta.
Maja G. Fyndig, rivig och klarsynt. Bland annat.
Jen, vars blogg jag läser i smyg. Personlig och långt ifrån klämkäck, sånt gillar jag.
Storkenflyger. Ödmjukt kaxig sockertoppsmorsa.
Iborian, som bjuder med oss läsare på sitt livs resa.
issevisse är beundransvärd för sitt mod och sin positiva livssyn.
Och så finns det förstås en hel hop av icke nämnda bloggare som även de förtjänar en hedersfylld award.
Jag är vidrigt stressad över skolarbetet. Faktum är att jag inte kan minnas att jag någonsin har känt mig så stressad. Jag, som vanligtvis brukar vara organiserad, har ingen ordning på någonting. Allra minst tankarna. Det är för mycket, helt enkelt. Jag vet att jag kommer att få slita häcken av mig under kursens sista veckor, att jag förmodligen kommer att försumma både mitt eget och min familjs välbefinnande, och gråta av frustration. Men, till skillnad från tiden innan Filur, har helgerna blivit heliga. Då vill jag vila, ladda och vara med familjen. Det känns viktigare än något annat. Det kanske inte är världens bästa strategi, eftersom stressklumpen hinner gro till sig under ledigheten, och slår till med full kraft på söndagskvällen. Då får jag istället dåligt samvete för att jag har tagit ut vilan i förskott.
Shopping med Filur blir sällan som man tänkt sig…
Jag: – Tycker du om den här?
Filur: – Jag tycker inte om.
Jag: – Den här var väl fin?
Filur: - Nä, inte fin.
Filur: - Titta! DEN kan vi köpa!
Jag (tvekande): - Tycker du att den var fin…?
Jag: – Den här då?!
Filur: - Den kan vi hänga (tillbaks)!
Resultatet? Ett par jeans. Som jag insisterade på att köpa. Och som Filur vägrar att ens prova. Det var den eftermiddagen det.
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Blodet, minuset och besvikelsen. Var det bara någon vecka sedan? Det känns som hundra år. När jag ringde och meddelade kliniken, frågade jag sköterskan om framtida frysförsök. När det blir, blir det i naturlig cykel. För mig är naturlig cykel förknippat med minus. Naturlig cykel betyder inget tillsatt progesteron. Såna är direktiven. Men nu råkar det vara så att jag har ett recept på Crinone liggandes i byrålådan. Jag skulle kunna hämta ut det. Jag skulle kunna behandla mig själv med progesteron utan att läkarna vet om det. Har det någon som helst betydelse? Kan det vara skadligt? Är det någon som har provat?
