Déjà vu

De senaste månaderna har vi tackat nej till åtminstone två tillställningar. Båda gångerna av IVF-relaterade skäl. Jag har tänkt tanken, men inte riktigt velat kännas vid den. I förrgår slog insikten ner med ett brak. Jag har fastnat i fällan igen. De månatliga besvikelserna kväver mitt sociala liv. Viljan att umgås förtas av rädslan för bli sårad. Ju längre tiden går, desto svårare får jag att höra av mig till mina vänner. Medan jag har befunnit mig i min längtanskoma, kan de ju ha hunnit bli gravida hela högen.

Med liv och lust kastar jag mig in i julstöket. Jag bakar och kokar. I kylen trängs burkar med knäck och choklad och frysen fylls av bullar. Vem ska äta allt detta? frågar jag mig. Så slås jag av idén att ställa till med en liten adventsfest. Men i samma stund som jag berättar om mina planer för mannen, inser jag att inbjudningslistan blir kort. För inte vill jag väl frivilligt utsätta mig för de grubblerier som väcks när vännerna besvärat avböjer ett glas glögg? Jaså du kör, jaha då så. Men en pepparkaka med mögelost då? Nehej, inte det.

Jag har gjort den här resan förr. Jag hade inte räknat med att hamna här en gång till.

Splitter

Höstmörkret och det plötsliga lugnet efter en hektisk period, gör mig trött och tungsint. Ingenting är bra, men frågan är vad som är bättre. Jag bläddrar i inredningstidningar och drömmer om funkiskåkar, faluröd romantik och bländvita stenhus med jättefönster, skogstomt, fruktträdgård och sjöutsikt. Vad som helst, bara det är något annat. Är det inte dags att möblera om? Byta ut köksbordet och sälja fåtöljerna? Filurs rum känns redan blasé. Måla om eller tapetsera? Biltapeten eller den med stjärnorna? Grönt vore snyggt. Eller blått. Och köksstolarna skulle behöva målas om. Vita. Eller vore det kaxigare med röda?
Jag ser mig själv i spegeln och drar bekymrat i de spretiga hårtåtarna. Vart tog frisyren vägen? Jag borde boka ny klipptid. Kanske återinskaffa helluggen – den klädde mig. Fast det är klart, jämnlång page är också snyggt. Åh, om jag ändå hade haft kvar mitt långa. Kanske jag ska börja spara ut?
Och mannen. Vad hände med den solbrända, orakade, bekymmerslösa? Hur känner jag inför den här smårunda, blektrötta, utarbetade karln egentligen? Kanske lika bra att byta ut honom också när jag ändå är igång.

Tid

Jag känner mig lite vemodig i dag. Hösten är på väg. Plötsligt blev det så påtagligt. Inte för att jag har något emot hösten. Men sommaren gick så fort. Tiden går så fort. Jag fyller 34. Det är ingen stor grej, men nu när tröttheten har grepp om mig, känner jag mig äldre. Gammal och orkeslös. En pensionär i en till synes ung kropp. Hösten innebär också en ny vända i IVF-karusellen. Fast det känns ännu så länge behagligt avlägset. Tiden kan gärna få gå i snigeltempo. Tanken på att ”ruva” är inte det minsta lockande. Om det inte vore för att vi, eller i alla fall jag, har tiden emot mig skulle jag gärna vänta lite till. Livet känns ljusare än på länge. Att dra igång hela hopp-och-förtvivlan grejen igen, vänder upp och ner på allt. Det vet jag. Så jag låter bli att tänka på det. Jag sticker huvudet i sanden och låtsas som om jag har all tid i världen.

Glädjespridare

Lördagen har varit ljuvlig och bjudit på många förlösande asgarv. Filur är vansinnigt rolig och jag är förbannat stolt över att ha en sådan son. Tänk att han får mig att skratta varje dag. Det är minsann inte alla förunnat att ha så kul.

Beroende

Efter tre behandlingar hos Kinadoktorn lyser PMS-besvären med sin frånvaro. Otroligt. Eller är det kanske placebo? Skit samma, det är underbart att slippa krämpor.

Det var det

Endast några timmar kvarstår av semestern. Om man bortser från en smärre konflikt i morse, så har vi gjort det bästa av dagen. Vilat och läst. Solat och badat. Eller ja, badat och badat förresten. Plaskat vid strandkanten är en mer korrekt beskrivning. Nu står grillen på uppvärmning. Ja, på det hela taget är tillvaron ganska bra. Om jag låter bli att tänka på morgondagen. Och dagarna därefter. Jag gör mitt yttersta för att koppla bort allt som har med jobbet att göra. Ändå smyger en olustig, stressande känsla sig på. Jag vill inte tillbaka. Jag vill verkligen inte. Så brukar jag känna efter en längre tids ledighet, och det hade förmodligen inte spelat någon roll om jag hade haft mitt drömjobb att återvända till. Men nu har jag inget drömjobb. Jag har ett jobb som jag, ju mer jag tänker på det, inte trivs med det allra minsta. Så jag tillåter mig att ha lite ångest. Bara idag.

Homesick

Den här semestern blir inte alls som jag tänkt mig. Mannen och jag gör inget annat än att bråka med Filur, känns det som. Han testar oss helahela tiden och det är inte alltid man är klok nog att välja sina strider, eller hantera konflikterna på ett vettigt sätt. Eftersom bägaren är konstant överfull krävs det bara ett litet missförstånd för att även mannen och jag ska drabba samman. Det är förfärligt.

Och så är det det jävla vädret. Vår hittills enda dag på stranden fick ett abrupt slut när åskan mullrade inpå knuten och fick de badande barnen att gråta av skräck. Sedan dess har det regnat i princip hela tiden. Att hitta på aktiviteter och underhålla en tvååring när allt är dyblött är inte det lättaste. Alltså sitter vi mest och trycker i stugan. Fyra vuxna, två hundar och en tjurig Filur. Det är deprimerande och jag längtar hem.

Sjuk?

Jag har varit så trött, så trött de senaste veckorna. Är det fortfarande. Obehagligt trött. Jag somnar som en stock när jag lägger mig på kvällen, men oavsett hur många timmars sömn jag får, känner jag mig som en levande död på morgonen. Ögonen svider, stundtals värker, och benen känns tunga när jag går eller cyklar. Efter arbetsdagens slut har jag noll och ingen energi kvar.

Tankarna har snuddat vid depressionssymtom. Jag har ju inte precis varit trallande glad på sistone. Om jag inte minns fel, mådde jag typ så här förra våren också. Men jag vet inte. Det verkar vara fler än jag som är utmattade. Mannen har också haft svårt att komma upp ur sängen, och ett par av mina kollegor likaså. Kanske är det bara ”vanlig” vårtrötthet. Vad nu det innebär? Hur som helst borde jag försöka ta mig till läkaren innan det går för långt.

Flykt

Ibland längtar jag bara bort. Till en annan tillvaro. Där det inte finns ett hus som är under renovering. Där det inte bor en hund som måste ut tre gånger om dagen. Där man slipper känna knastret av grus när man går barfota på trägolven. Där sängen kan stå obäddad, och ändå vara fri från katthår och sand. Där man bara får kliva upp på morgonen och vara med och för sig själv. Dricka sitt kaffe och läsa tidningen. Utan att behöva snegla på klockan. Utan att behöva tänka på att vara hälsosam. Utan att tyngas av dåligt samvete när man inte är det. En tillvaro där IVF-andets Om och Men inte existerar. Där skulle jag vilja vara.

Motstånd

Idag är ingen rolig dag. Jag är helt sänkt. Trött, trots en god natts sömn och eftermiddagslur. Mina försök att göra något bra, har slutat i kaos och uppgivenhet. Allt sätter sig tvären, även min annars så gladlynta Filur.

I morse vid frukost hade vi ett kort, men bra prat, mannen och jag. Jag släppte in honom och han lyssnade. Försökte förstå. Förstod? Det känns som att jag konstant kämpar för att få till en förändring, men hela tiden halkar tillbaks i gamla spår. Just nu känns de spåren djupare än någonsin. Men så måste det kanske få vara. Kanske är det ett tecken på att förändringen är på gång. Det sista hindret är kanske det svåraste.