Mamamamamamama

Det började med att han hakade upp sig på ord ibland. ”Jajajajajajajajag…” kunde han inleda meningar. Den senaste veckan har det blivit värre, och i kväll gick det knappt att höra vad han sa. Jag väntade så tålmodigt jag bara kunde, medan han hackade sönder och klippte av ord. Trots att jag borde veta bättre, bad jag honom att skärpa sig. Då blev han sur. Vilket är helt förståeligt. Jag borde som sagt ha vetat bättre. Men jag är bekymrad. Googlar man ”stamning + tvååring” får man massvis med träffar. Det är tydligen vanligt. Vilket känns lugnande. Men i alla fall.

En släng av hypokondri

Jag känner mig konstant kissnödig, som om något trycker på blåsan. Då och då sticker det till i magen. Vanligtvis hade jag trissat upp mig själv i förhoppningen om att detta kunde vara graviditetssymtom, men inte nu. Dels för att det är omöjligt, dels för att jag har fastnat i ett hypokondriskt ekorrhjul. Inte för att jag vet vad kissnödighet och stickningar skulle kunna vara symtom för. Men säkert finns det något.

Lättnad

Jag har hosta och snuva. Jag har huvudvärk och magvärk och värk här och där. Jag mår lite illa. Men jag är glad ändå.

Nervös tystnad

Bloggen sover, och så har även jag gjort under större delen av dagen. Jag mår inte bra. Och det har inte bara med förkylningen att göra. Jag har gått som på nålar den senaste veckan, och räknar ner till det ödesdigra klockslaget. Dramatiskt och gåtfullt*, jag vet. Jag hoppas kunna förklara en annan gång. Tills dess håller jag nerver och tankar i styr efter bästa förmåga.

*Och nej, jag är inte gravid om någon drog den slutsatsen.

Status

Grubblande och gråtfärdig. Mest hela tiden.

Mutanter

Alltså, jag är inte heltokig i småkryp. Getingar och bamsespindlar kan få mig helt ur fattning. Så döm av min förskräckelse när jag upptäcker vad jag tror är världens största geting på köksfönstret. I panik ser jag mig om efter något att slå med, och närmast ligger en tegelstenstung klädkatalog. Skrikande drämmer jag till och krypet försvinner spårlöst. Varpå jag skriker ännu mer (det vet väl varenda människa att getingar är extremt hämndlystna?). Den håller på att kvickna till på golvet. Det är ingen geting. Det är en broms. En fyra centimeter lång bromsjävel. Jag tar ny sats, skriker och smackar till. Den går av på mitten. Men det bryr den sig inte om, utan fortsätter att gå som om ingenting har hänt! Vid det här laget är jag redo att spy, och med bortvänt huvud, sopar jag upp gengångaren. Jag måste få en second opinion från mannen. Han hävdar å det bestämdaste att det är en broms. En fyra centimeter lång bromsjävel. Den slänger han i spindelnätet under trappan. Eftersom den fortfarande är vid liv, väcker den nätets ägare. Ut springer den största och vidrigaste spindel jag någonsin skådat (om man inte räknar med de där exotiska monstren, som lyckligtvis brukar befinna sig bakom glas). Mannen och jag stirrar förfärat och konstaterar att vi inte kan ha den där saken boendes under vår trapp. Muntantspindeln ska just till att kasta sig över sitt mutantbyte när SMACK!, den går samma öde till mötes.

Snipp snapp snut, så var den äckelsagan slut.

Lotteri

Ett är allt som behövs. Jag upprepar orden som om de vore ett mantra, men jag erkänner: Jag är besviken. Och skitskraj. Förra IVF:en, den första vi gjorde, var lite av en räckmacka (ja, om man bortser från missfallet då) och även om jag inte vågade hoppas på en repris så… Den stora skillnaden nu mot då är att jag är tre år äldre, men fortfarande att räknas som ung. Mannens simmare påstås vara precis lika dugliga som vilken annan fertil hingsts som helst. Så hur kommer det sig att nästan en tredjedel av äggen förblev obefruktade den här gången? Imorgon får vi kanske svar. Imorgon. Det är ju hundra år tills dess. Hundra år av huvudbry, oro, maktlöshet, hopp och förtvivlan. Jag hade nästan lyckas förtränga hur det var att åka i den förbannande IVF-karusellen.

Panik

Nu tänker jag måla fan på väggen igen. Ringde till CvL för att höra hur det går för de små äggen, så här dagen efter. Än en gång satt jag där med tappad haka, när sköterskan meddelade att vårt fotbollslag nu är nere i åtta spelare. Åtta. Vilket jävla bortfall! Hjärtat bultar och i huvudet snurrar tusen tankar och frågor. Tänk om det inte finns något enda kvar åt mig imorgon.

Nerver

Jag har myror i kroppen. Kan inte koppla av. Inte koppla bort. Gång på gång hör jag mig själv sucka och pusta. Oron. Den är där och den vägrar försvinna. Jagar upp mig själv och blir allt mer övertygad om att äggstockarna kommer att gapa ödsligt tomma imorgon. Och då menar jag inte efter plocket. Att ägglossa under behandligen är ovanligt, så mycket har jag förstått efter min lilla Google tour. Så sent som igår låg jag med benen i vädret och betraktade de suddsvarta håligheterna, föreställande mina äggblåsor, på ultraljudsskärmen. Igår. Kan det ha skitit sig sedan dess? Utan att läkaren skulle ha reagerat?

Nej, jag känner mig inte optimistisk inför morgondagen. Kanske, kanske kommer det att lätta lite efter obehagssamtalet till jobbet? Vilken åkomma ska jag lida av den här gången? Vad jag än drar till med lär det inte låta trovärdigt. Jag är en usel lögnare.

Dagen före

Från ingenstans dök det upp en (ny) noja: Tänk om äggen hinner rymma innan plocket! Jag har inga särskilda känningar i magen, eller i alla fall är de betydligt mer diffusa än igår. Vill minnas att det kändes som om ett bowlingklot hade flyttat in, sist jag tog en ägglossningsspruta. Men jag kan ju minnas fel. Det var trots allt tre år sedan. Och jag var nog dessutom på gränsen till överstimulerad då. Det är jag knappast nu, även om läkaren såg många storfina äggblåsor. Men nojar, det gör jag. Inte blir det bättre av att jag har geléiga mastodontflytningar (ursäkta detaljerna), som jag definitivt inte minns från förra gången. Nä blä. Om morgondagen ändå kunde vara över. Eller, ännu hellre, om det ändå gick att spola fram tiden ett par veckor. Försöker visualisera hur jag sitter där, på toalocket, och håller ett tvåstrecksrandigt test med darrande hand. Herregud så långt borta det känns, och då har väntan inte ens börjat. Den som har en tumme till övers får hjärtans gärna hålla den lite extra hårt imorgon. För mig och mina ägg.