Husägarens lott

En morgon när Filur trilskades. När jag, pga en mindre trevlig blöjincident, fick ställa honom i duschen ungefär samtidigt som jag skulle ha varit på jobbet. När ytterdörren fick öppnas med tvång och Filur lyftas över den gigantiska snöpuckeln. När jag fick vända hem och hämta skyffeln för att få ut bilen ur garaget. När jag, med ett öga på klockan och handväskan hängandes och slängandes, skottade snö för glatta livet. När Filur vägrade vantar och sedan stod och grät över sina kalla händer. När jag, sen och stressad, fick köra i snigelfart för att hålla bilen kvar på vägen. När jag fick hundraarton motorstopp då jag försökte terrängköra in på parkeringen. En morgon när jag, svärandes, blöt och toksen, slutligen lyckades ta mig till jobbet.

Hos akupunktören

Han frågar hur jag mår, jag talar om att jag är inidöden trött. Han känner mig på pulsen och skriver krumelurer i sin pärm. Jag plockar av mig kläderna och lägger mig på britsen, nöjd över att få en stunds vila, road över att någon snarkar i båset bredvid. Så kommer han in och spritar de punkter där nålarna ska sättas. Dutt på handleden och insidan av knät betyder att jag måste förbereda mig på att det kommer att göra ont. Så blippar han in en nål. ”Känns det?” ”Nä, inte så mycket”, mumlar jag lättat. Vrida, vicka, lirka - ”Känns det nu?” ”Mm lite kanske… AJJE!”. Belåtet går han vidare till nästa nål. Och nästa. Obehaget försvinner och knappt har han lämnat mig, förrän jag somnar. Då och då går dörren upp och någon kommer eller går. Och varje gång tänker jag nejnejnej kom inte hit, jag vill sova meeera!”. Nya patienter strömmar till och jag lyssnar med ett halvt öra till deras ojanden och ajanden. Till slut tvingas jag upp ur min sköna dvala. Över till mage. ”Hur är det med ryggen?” undrar han, och jag svarar att den är bra. Inbillar mig att den är bra. Tills han sätter handflatorna i svanken och trycker till. Nya nålar, nytt obehag. Till en början funkar det bra att ligga på mage. Men allteftersom minuterna tickar blir huvudet tyngre och tyngre, tills dess det känns som om hela ansiktet håller på att pressas genom det lilla hålet i britsen. När jag är påklädd och klar gör jag en spegelcheck inne på toa. Rödmosiga kinder, tryckmärken i pannan och Tintinlugg. Stiligt. Tur att det är vinter. Med mössan nerdragen till nästippen lämnar jag värmen inomhus och beger mig hemåt. Några kronor fattigare och med ny energi.

Déjà vu

De senaste månaderna har vi tackat nej till åtminstone två tillställningar. Båda gångerna av IVF-relaterade skäl. Jag har tänkt tanken, men inte riktigt velat kännas vid den. I förrgår slog insikten ner med ett brak. Jag har fastnat i fällan igen. De månatliga besvikelserna kväver mitt sociala liv. Viljan att umgås förtas av rädslan för bli sårad. Ju längre tiden går, desto svårare får jag att höra av mig till mina vänner. Medan jag har befunnit mig i min längtanskoma, kan de ju ha hunnit bli gravida hela högen.

Med liv och lust kastar jag mig in i julstöket. Jag bakar och kokar. I kylen trängs burkar med knäck och choklad och frysen fylls av bullar. Vem ska äta allt detta? frågar jag mig. Så slås jag av idén att ställa till med en liten adventsfest. Men i samma stund som jag berättar om mina planer för mannen, inser jag att inbjudningslistan blir kort. För inte vill jag väl frivilligt utsätta mig för de grubblerier som väcks när vännerna besvärat avböjer ett glas glögg? Jaså du kör, jaha då så. Men en pepparkaka med mögelost då? Nehej, inte det.

Jag har gjort den här resan förr. Jag hade inte räknat med att hamna här en gång till.

Ljus

Mörkret får gärna komma, för nu lyser det i var vrå. Det är fint och jag är nöjd. Mannen är så ynklig som bara en sjuk man kan vara. Han håller sig i säng- eller soffläge, och visar han sig uppe är det bara för att uppmärksamma omgivningen på hur synd det är om honom. Han har lovat att gottgöra mig på något sätt – det ser jag fram emot. Filur och jag har haft adventsfika på tu man hand. När han satt där,  med benen dinglandes från soffan och russinskålen i knät, slog det mig hur stor han plötsligt har blivit. Och cool. Han babblar och babblar och jag kan inte sluta titta, inte sluta le. Då tittar han på mig och spricker upp han också. Så sitter vi så, som ett förälskat par, och ser varandra i ögonen och ler och ler och ler.

Otajmat

Mannen var bortrest större delen av förra veckan, och i kombination med en sjuk Filur blev det rätt kaotiskt. Jag såg verkligen fram emot helgen då jag skulle få avlastning och egentid. Tji fick jag. Mannen kom hem sent på fredagskvällen och insjuknade därefter i feber. Jag har flängt omkring som ett torrt skinn. Lagat mat och diskat. Tvättat fönster och hängt upp stjärnor. Planterat julblommor och grävt fram ljusstaken. Shoppat presenter och storhandlat mat. Jag har underhållit Filur och sett till att han har kommit ut. Idag ska jag dammsuga och baka pepparkakor. Om jag orkar. Nu börjar även min hals att göra ont nämligen.

Splitter

Höstmörkret och det plötsliga lugnet efter en hektisk period, gör mig trött och tungsint. Ingenting är bra, men frågan är vad som är bättre. Jag bläddrar i inredningstidningar och drömmer om funkiskåkar, faluröd romantik och bländvita stenhus med jättefönster, skogstomt, fruktträdgård och sjöutsikt. Vad som helst, bara det är något annat. Är det inte dags att möblera om? Byta ut köksbordet och sälja fåtöljerna? Filurs rum känns redan blasé. Måla om eller tapetsera? Biltapeten eller den med stjärnorna? Grönt vore snyggt. Eller blått. Och köksstolarna skulle behöva målas om. Vita. Eller vore det kaxigare med röda?
Jag ser mig själv i spegeln och drar bekymrat i de spretiga hårtåtarna. Vart tog frisyren vägen? Jag borde boka ny klipptid. Kanske återinskaffa helluggen – den klädde mig. Fast det är klart, jämnlång page är också snyggt. Åh, om jag ändå hade haft kvar mitt långa. Kanske jag ska börja spara ut?
Och mannen. Vad hände med den solbrända, orakade, bekymmerslösa? Hur känner jag inför den här smårunda, blektrötta, utarbetade karln egentligen? Kanske lika bra att byta ut honom också när jag ändå är igång.

Snedfördelning

Jag stod och artighetskonverserade med en annan mamma. ”Har du barn på den här avdelningen?”, undrade hon. ”Nej, på Gräshoppan. Filur”, svarade jag. ”Där går min S också!”, utbrast hon. ”A går här. Och resten är utspridda runtom i huset.”

……………………….

Resten? ”Hur många rör det sig om?”, undrade jag skämtsamt.

”Fem”, fick jag till svar.

Fem. Fem? FEM!

Tjejen kan ju inte vara äldre än mig. Och jag tror fanimej att det var en ny liten bula där under klädlagret.  

Herregud.

listor

Istället för att krypa upp i soffan med mannen, mitt rödvinsglas och chipsskålen, har jag tillbringat lördagskvällen framför datorn. Jag har lagt ut annonser på Tradera och scannat nätet efter julklappar. Att-göra-listan krymper och önskelistan växer. Man skulle kunna tro att det är jag som barnet i leksaksaffären, så till mig som jag blir av alla dessa leksaker. Han önskar sig en brandbil. Men han skulle förstås bli överlycklig över en Rorri. Och ett garage. Och ett Thomas-lok. Och en verktygslåda. Och en pirathatt… 
Jag önskar tindrande ögon och lyckliga leenden. Alltså lär det bli många klappar adresserade till Filur i år.

För mycket

Att-göra-listan är för lång. De påbörjade men ej avslutade projekten för många. Alla dessa obesvarade frågor. Den outsinliga källan av problem som i strid ström dyker upp till ytan. Käpparna som ideligen fastnar i hjulen.

Dagarna räcker inte till. Jag räcker inte till.

Jag är trött.

Klart

Influensavaccinerad. Inte en dag för sent, hoppas jag. Armen ömmar, men i övrigt känner jag inte av de där hemska biverkningarna som alla pratar om. Kanske kommer de senare. Eller inte alls.