Hos akupunktören

Han frågar hur jag mår, jag talar om att jag är inidöden trött. Han känner mig på pulsen och skriver krumelurer i sin pärm. Jag plockar av mig kläderna och lägger mig på britsen, nöjd över att få en stunds vila, road över att någon snarkar i båset bredvid. Så kommer han in och spritar de punkter där nålarna ska sättas. Dutt på handleden och insidan av knät betyder att jag måste förbereda mig på att det kommer att göra ont. Så blippar han in en nål. ”Känns det?” ”Nä, inte så mycket”, mumlar jag lättat. Vrida, vicka, lirka - ”Känns det nu?” ”Mm lite kanske… AJJE!”. Belåtet går han vidare till nästa nål. Och nästa. Obehaget försvinner och knappt har han lämnat mig, förrän jag somnar. Då och då går dörren upp och någon kommer eller går. Och varje gång tänker jag nejnejnej kom inte hit, jag vill sova meeera!”. Nya patienter strömmar till och jag lyssnar med ett halvt öra till deras ojanden och ajanden. Till slut tvingas jag upp ur min sköna dvala. Över till mage. ”Hur är det med ryggen?” undrar han, och jag svarar att den är bra. Inbillar mig att den är bra. Tills han sätter handflatorna i svanken och trycker till. Nya nålar, nytt obehag. Till en början funkar det bra att ligga på mage. Men allteftersom minuterna tickar blir huvudet tyngre och tyngre, tills dess det känns som om hela ansiktet håller på att pressas genom det lilla hålet i britsen. När jag är påklädd och klar gör jag en spegelcheck inne på toa. Rödmosiga kinder, tryckmärken i pannan och Tintinlugg. Stiligt. Tur att det är vinter. Med mössan nerdragen till nästippen lämnar jag värmen inomhus och beger mig hemåt. Några kronor fattigare och med ny energi.

hjältar & häxor

Filur fick sin första dos vaccin i morse. Han kom hem med mannen i släptåg och jublade: ”Mamma, jag har fått spruta armen!”. Hittills har det goda humöret hållit i sig. ”Jag har inte feber!”, hävdar han bestämt varje gång jag känner på pannan. Det är tur att någon i familjen är uppåt. En annan pimplar rött te och snusar växtfibersnus, med växande irritation. Ovanpå det har jag sovit dåligt och vaknat med ryggont. Nej, jag är inte den roligaste bruden i stan precis.

Klart

Influensavaccinerad. Inte en dag för sent, hoppas jag. Armen ömmar, men i övrigt känner jag inte av de där hemska biverkningarna som alla pratar om. Kanske kommer de senare. Eller inte alls.

Comeback

Det verkar som om jag har fått tillbaks ett gammalt PMS-spöke. Ont i brösten. Jag har inte haft det på tre och ett halvt år. Sedan någon gång innan graviditeten som gick åt skogen.  Men förra månaden kände jag av lite ömhet i höger bröst dagarna innan mens. I dag ömmar båda tuttarna. Lite märkligt kan jag tycka.

Nattlig terror

Jag tror att Filur har gått och blivit mörkrädd. När man trotsat magontet (rödvin, mat i mängder, kaffe och mensvärk är ingen bra kombination) och äntligen lyckats somna, känns det sådär att bli väckt 1 gång i timmen.

Jäkla spöken.

Enträgen

Jag har bytt akupunktör igen. Resvägen är något längre, men det vägs upp av att han är betydligt billigare än de andra. Och, tror jag, bättre. Kanske. Jag känner mig i alla fall full av energi efter att ha varit där. Fast behandlingen i sig är inte fullt så avkopplande som dem jag är van vid. Det gör faktiskt ganska ont. Han skruvar på nålarna tills det svider och spänner, och först då är han nöjd. När det onda har gått över, somnar jag. Bara för att bli väckt och tvingas vända mig över till mage. Jag har aldrig kunnat sova på mage. Speciellt inte med ansiktet nedpressat i ett litet hål. Vem kom på idén att göra massagebänkar så fruktansvärt obekväma? Örterna jag har fått smakar vidrigare än alla de andra tillsammans. Fast vid det här laget är jag ju lite av en expert på att tvinga i mig äckliga drycker.

En till

Det är inte det att jag längtar mig fördärvad efter att vara gravid. I ärlighetens namn är det med både fasa och förtjusning jag fantiserar om att ha en bebis i huset. Men. Jag vill att Filur ska ha syskon. Och jag vill att det inte ska skilja alltför många år mellan dem. Så därför ylar hjärtat längtansfullt (och avundsjukt) när andra får det vi kämpar för. För kämpar, det gör vi. Även om vi har legat lågt med IVF-andet så ligger vi på desto mer själva. Ähum. Men här står jag, med en mage som är plattare än på mycket länge.
Jag är överjävligt trött på att bli omsprungen.

En släng av hypokondri

Jag känner mig konstant kissnödig, som om något trycker på blåsan. Då och då sticker det till i magen. Vanligtvis hade jag trissat upp mig själv i förhoppningen om att detta kunde vara graviditetssymtom, men inte nu. Dels för att det är omöjligt, dels för att jag har fastnat i ett hypokondriskt ekorrhjul. Inte för att jag vet vad kissnödighet och stickningar skulle kunna vara symtom för. Men säkert finns det något.

Lättnad

Jag har hosta och snuva. Jag har huvudvärk och magvärk och värk här och där. Jag mår lite illa. Men jag är glad ändå.

Än det ena än det andra

Kanske är jag aningen piggare sedan jag började med de läbbiga örterna. Det finns åtminstone de som påstår att jag ser piggare ut. Och i morse offrade jag en halvtimmes sömn till förmån för en promenad. Bara en sån sak. PMS-symtomen är definitivt färre och lindrigare, så någon nytta gör det. Men jag börjar bli otålig (Okej, underdrift. Jag är sjukligt otålig. Alltid.). Jag längtar efter att få känna mig energisk och effektiv. Men där krävs det nog mer än bara örter, är jag rädd. Mitt grubblande. Det gör mig trött. Jag önskar att jag kunde stänga av det och bara vara. Och nu har jag fått en ny sak att fundera över. Ta risken eller vänta? Vänta. Väntaväntavänta. Sa jag inte nyss att jag inte är bra på att vänta? Fast i det här avseendet så kan jag det. Faktiskt. Tror jag.