Funderingar & otäckheter

En kollega till maken fick barn för någon vecka sen. De åkte in och sen blev det liksom bara tyst. Inga glada tillrop eller någonting. Nu har vi fått veta att bebisen mådde riktigt, riktigt dåligt vid födseln. Den var livlös en stund innan de fick igång den. Fy fan vilken mardröm. Och än är den inte över, för de vet inte om bebisen har fått några bestående skador. Hu!

Inför min första förlossning var jag orolig för smärtan. Mycket längre än så gick nog inte mina funderingar. När förlossning nummer två närmade sig kände jag mig stundtals skräckslagen inför allt som skulle kunna gå fel. När barnmorskan tog hål på de envisa hinnorna och konstaterade att barnet bajsat i vattnet, bröt jag för en kort stund ihop. I min föreställningsvärld betydde det nämligen syrebrist och hjärnskador. Bara för att jag en gång träffat en mamma som råkat ut för det.

När tankarna på ett trea dyker upp så är det i sällskap av såna här funderingar. Med två välmående barn känns oddsen på något vis sämre för att det skulle gå bra en tredje gång. Som i makens kollegas fall. Och så är det det här med åldern. Även om det är en bit kvar till bäst-före-datum så är det redan nu ökad risk för en det ena, än det andra. Och OM vi skulle bestämma oss för att försöka igen, så ligger det en bra bit fram i tiden. Och då är jag säkert för gammal. Så, så var det med det.

Ränderna går aldrig ur

När jag svänger in på parkeringen möter jag dem. Hon rör sig långsamt framåt mot bilen, stödd mot hans arm. Han lastar in babyskyddet i bakluckan. För fyra månader sen var det vi som var på väg, med kittlande förväntan och vimsig nervositet. Jag känner en ilning i magen. Av vemod? Avund? Längtar jag tillbaks eller fantiserar jag framåt? Jo, jag skulle gärna uppleva ännu en graviditet. Att vänta, fantisera, spekulera och förbereda sig inför en okänd liten människas ankomst är magiskt. När det dessutom varit en nästintill ouppnåelig dröm, är det än mer speciellt. När jag tänker tillbaks på förlossningen är det med glädje i hjärtat. Jag vill gärna göra om det. Tanken på att det jag gör och upplever med Lillasyster, är för sista gången, känns alltför definitiv. Tänk om vi, när det är för sent, ångrar att vi inte gjorde ett sista försök. Plötsligt har jag viss förståelse för de familjer som sitter där med fem, sex barn. När tar man beslutet att sätta punkt och gå vidare till nästa fas i livet? För makens del är nog beslutet redan fattat. Han står inte ut med en gravid och ammande mig en gång till. Jag förstår honom. Jag är ilskan personifierad. Visst vore det skönt att bli sig själv igen. Men ändå.

Ett släkte för sig

- Har barnmorskan inga ögon och ben?

(Filur förbereder sig mentalt inför sitt första möte med en barnmorska)

Sortera

Här är jag. Gravid i tjugosjätte veckan. Det är en livlig en där inne. Jag börjar bli ordentligt stor. Ändå finns det människor runtomkring mig som upptäcker kulan först nu. Det säger något om hur upptagna alla är av sitt eget. Men jag är heller inte den som går runt och basunerar ut mitt tillstånd. För det har tagit mig lång tid att våga tro. Minnena bleknar, men jag kan återuppspela händelser, tankar och känslor från graviditetens första halva. Det svaga pluset som kändes så otroligt och osannolikt. Den nervösa väntan fram till VUL. Den nästintill outhärdliga sommaren då jag, utöver det konstanta illamåendet, även bar på en övertygelse om att det skulle skita sig. Återkomsten till jobbet efter semestern. Hemlighetsmakeriet. Den gravida kollegan som fick sent missfall. Sorgen å hennes vägnar, oron för min egen skull. KUB-undersökningen, som visade en livfull krabat och rörde maken till tårar. Den chockartade riskbedömningen. Veckorna då jag gick som i ett vacuum. Kvällarna då jag grät mig till sömns. En månads förnekande av det liv jag bar inom mig. Det liv som jag, i mitt chockade tillstånd, ville dölja för omvärlden utifall det otänkbara skulle hända. De första pyttesparkarna, som fick mina tårar att rinna. Av kärlek och rädsla. Fostervattenprovet och den hemska tiden efteråt. Brevet med provsvaren, som vi läste om och om igen, lättade och lyckliga. Det gemensamma beslutet om att ta reda på barnets kön, för att det hela skulle bli mer verkligt och greppbart. Kvällen då vi satt tätt intill varann i soffan med datorn i knät, och loggade in med en kod ämnad bara för oss. De efterföljande diskussionerna, som egentligen inte blev några diskussioner eftersom vi båda fastnat för samma namn. Besöket hos barnmorskan, då jag för första gången fick höra barnets hjärtljud bulta i takt med mina egna. Min efterhängsna skräck inför att dela med mig av hemligheten. Det känslosamma samtalet med kollegan som förlorat sitt barn. Rutinultraljudet, då jag för första gången kände samhörighet med barnet som for runt på monitorn. Magen som plötsligt växte snabbt, som om det varit min rädsla och förnekelse som tidigare hållit den tillbaka. Steget till att lägga undan de stora skjortorna och våga visa upp det vackra.

Varje dag bär jag mitt lyckohalsband. Det som påminner mig om mina mirakel. Jag ser veckorna springa förbi och inser att vi kommer allt nämre den dag då vi är fyra i familjen. Det känns skrämmande och glädjande. Jag tänker inte längre om, utan när.

Märkt

I går var jag på vattengympa. Det var jag och ett gäng andra kulmagade tjejer. Passet inleddes med att vi fick presentera oss. Eller, presentation och presentation – vi skulle säga vårt namn och vilken vecka vi var i. Många var omkring halvvägs, några betydligt närmare förlossningsdatum. Och så var det en som var i vecka 12. När hon sa det, var min första tanke ”Oj, att hon vågar binda upp sig på gravidträning!”. Men hon, i likhet med de flesta andra, tänker förmodligen inte i några missfallsbanor. Det är bara jag som är skadad.

Annorlunda

När jag väntade Filur mådde jag lite småilla de första veckorna. Sedan var allt toppen. Jag kände mig precis så där strålande som gravida kvinnor påstås vara. Den här gången är det annorlunda. Jag närmar mig vecka 22 och har fortfarande illamåendeattacker. Ja, jag till och med spyr emellanåt. Jag blir nästinill svimfärdig av obehagliga lukter, och klarar bara av att äta vissa saker. Trots det går vikten stadigt uppåt. Förklaringen är nog att jag oftare dras till sofflocket än promenadstigen. Jag blir förkyld stup i ett och blöder näsblod då och då. Jag sover med dubbla kuddar för att lindra halsbrännan och vaknar om maken råkar andas lite för högljutt. Jag känner mig långt ifrån strålande, med mina röda hormonutslag på halsen och tröttsvullna ögonlock. Är allt annat än ljuvlig, med mitt rapande och andfådda flåsande.

Men. Jag har åtminstone inte ont. Och. Oavsett krämpor så är det ascoolt att vara där jag är.

Ja.

Oviktigt

De i vår omgivning, som känner till historien om hur Filur blev till, undrar. Så fort gratulationerna är avklarade kommer frågan: Fick ni hjälp den här gången också? Det både stör och förvånar mig. Inte skulle jag komma på tanken att fråga i vilken ställning de pippade fram sin unge. Det har hänt att jag mött ovälkommet snokande med ett ”Spelar det någon roll?” Då uppstår en stunds generad tystnad. Men faktum är att jag ärligt undrar - spelar det roll? Är ett hemmagjort barn ett större mirakel än ett som blivit till genom läkarkonst? Eller vice versa? Är glädjen större eller mindre i endera fallet? Jag fattar inte frågan.

Budskap från andra sidan

Filur räcker fram sin glass till mig: - Bingo vill smaka lite.

Greppbart

Vilka härliga reaktioner på mitt avslöjande. Tack! Jo, visst är det på riktigt. Har svårt att tro det själv, efter alla motgångar. Och den som har följt min sidoblogg vet att de första månaderna av graviditeten orsakat betydligt mycket mer ångest än glädje. Fortfarande bär jag med mig en liten skugga av oro. Så klart. Det är oroligt att vara gravid. Men framför allt är det fantastiskt.

Avslöjande

Filur trycker ett försiktigt pekfinger mot min mage: - Jag petar på min bebis.