Jag vet inte om det hör till åldern, eller om det är först nu, vid 1 år som Lillsys personlighet verkligen börjar visa sig. Jävlar vad arg hon kan bli. Om hon inte får som hon vill. Får hon hänga på armen är hon idel nöjd. Leker jag med henne är hon en solstråle. Men sätter jag ner henne, eller reser mig för att göra något annat – Skrik. Skrik, skrik, skrikskrikskrik. Vid middagstid är det värst. Då hänger hon mig i byxbenet och vrålar. Dessutom har hon börjat krångla med maten. Vrider bort huvudet, kniper ihop munnen och säger ”Nä”. Det som förut slunkit ner med lätthet, ratar hon. Hon vill ha det någon annan äter, även om hon har samma sak på sin tallrik. Det är verkligen svinjobbigt. Och samtidigt som jag inser att jag binder ris åt min egen rygg när jag ”curlar”, så orkar jag inte ta fighten. Orkar inte med hennes ilska och skrik. Jag känner mig som en förstagångsförälder. Fullkomligt villrådig.
Kategoriarkiv: familj
Funderingar en tisdag
Lillsys har en förmåga att charma de som kommer i hennes väg. Hennes närvaro för ofta in samtalet på fler barn. Andra mammor, vars yngsta hunnit bli några år, får den där drömmande blicken. Ja, en del pappor också. Det kan göra mig lite besvärad. Barnlöshetstiden gör sig påmind. Andra kan fantisera, planera och skrida till verket.
Snart har vi varit tvåbarnsföräldrar i ett år. Vi är inte i närheten av redo för ett tredje. Även om frågan kommer upp ibland. För makens del handlar det mycket om det praktiska. Pengar. Till behandlingar, men framför allt ekonomiska resurser att tillgodose tre barns behov och önskningar. Hur krasst det än låter. Aktiviteter, semestrar, kläder, prylar, resor, sparande… Det kostar att ha barn. Jag är heller inte bergsäker på att jag skulle gör ett bra jobb som mamma till tre. Jag känner mig ofta otillräcklig redan nu. Så finns förstås ett rent egoistiskt skäl: Jag har precis återupptäckt livet utanför mammabubblan. Socialt umgänge. Tid för mig själv. Mer sömn och mindre nattvak. Och slutligen är det rädslan. Kanske är det den som är det största hindret av alla. Det har gått så bra hittills. Två lätta graviditeter och två friska fina barn. Vad händer om vi inte har samma tur en gång till?
Livet
Den här helgen har känts tvingande på något vis. Jag har umgåtts med släktingar som alltid suger musten ur mig och lämnar mig med dåligt samvete och ovilja att ses igen. Vi har besökt minneslundar och tänt ljus för dem vi minns och saknar. Det är både vackert och tungt att se alla tusentals lyktor som brinner. Alla människor som samlas vid kyrkogårdarna i stillhet och gemenskap. Och eftersom jag på sistone har varit extra känslig och mottaglig för tragiska öden och bortgångna barn så var det dessa familjer jag tänkte på. Som jag tänkt på större delen av helgen faktiskt. När vi strosade där, min lilla familj och jag, kändes det ändå fint på ett sätt. Vi fyra. Jag tänker att barnens morfar och farbror betraktar oss, ifrån den plats de nu befinner sig, och glädjs. Lillasyster sittandes tyst i vagnen, som om hon var andäktig inför synen av alla ljuskäglor i mörkret. Storebror, som på sitt oskuldfulla 4-årsvis, oväntat satte igång att skutta och tjoa ”Hipp hurra!” på kyrkogården. Och lockade ur mig ett opassande med välbehövligt skratt.
Funderingar & otäckheter
En kollega till maken fick barn för någon vecka sen. De åkte in och sen blev det liksom bara tyst. Inga glada tillrop eller någonting. Nu har vi fått veta att bebisen mådde riktigt, riktigt dåligt vid födseln. Den var livlös en stund innan de fick igång den. Fy fan vilken mardröm. Och än är den inte över, för de vet inte om bebisen har fått några bestående skador. Hu!
Inför min första förlossning var jag orolig för smärtan. Mycket längre än så gick nog inte mina funderingar. När förlossning nummer två närmade sig kände jag mig stundtals skräckslagen inför allt som skulle kunna gå fel. När barnmorskan tog hål på de envisa hinnorna och konstaterade att barnet bajsat i vattnet, bröt jag för en kort stund ihop. I min föreställningsvärld betydde det nämligen syrebrist och hjärnskador. Bara för att jag en gång träffat en mamma som råkat ut för det.
När tankarna på ett trea dyker upp så är det i sällskap av såna här funderingar. Med två välmående barn känns oddsen på något vis sämre för att det skulle gå bra en tredje gång. Som i makens kollegas fall. Och så är det det här med åldern. Även om det är en bit kvar till bäst-före-datum så är det redan nu ökad risk för en det ena, än det andra. Och OM vi skulle bestämma oss för att försöka igen, så ligger det en bra bit fram i tiden. Och då är jag säkert för gammal. Så, så var det med det.
Utnött
Den här semestern blev som den blev. Jag hade orealistiska förhoppningar om vila och tid över till att ligga i solen och läsa. Bara vara. Men dagarna har gått i ett och mycket tid har gått åt till oro, irritation och tjafs. Filur har hamnat i nåt slags tidigt tonår. Att äta är tråkigt, att sova likaså. Alltså gör man det inte, åtminstone inte utan protester. Vi har tränat cykling och simning och för varje motgång tappar han humöret. Ibland gör jag detsamma. Maken också. Vi hinner aldrig bygga upp den buffert av tålamod som krävs för att komma vidare. Med allt. Sömnen (lillasysters och därmed resten av familjens) har varit katastrof och inte heller den har jag orkat ta tag i. Istället har jag - oförmögen att koppla av och koppla bort – sprungit och lurpassat när hon vilat middag. Rullat och skakat vagnen för att hon kanskekanske ska sova förbi sin 45-minutersgräns. Oftast är det slöseri med tid och hon slår upp sina blåbärsögon i samma sekund som rörelsen upphör. Att hon är glad och alert gör det hela lite lättare att hantera, samtidigt som det är frustrerande med omgivningens oförståelse. Spelar väl ingen roll att ungen inte vill sova när hon är så gullig och nöjd, liksom. Nåväl. Nu är vi hemma och en ny form av ordning börjar ta vid. Det känns bra.
Ränderna går aldrig ur
När jag svänger in på parkeringen möter jag dem. Hon rör sig långsamt framåt mot bilen, stödd mot hans arm. Han lastar in babyskyddet i bakluckan. För fyra månader sen var det vi som var på väg, med kittlande förväntan och vimsig nervositet. Jag känner en ilning i magen. Av vemod? Avund? Längtar jag tillbaks eller fantiserar jag framåt? Jo, jag skulle gärna uppleva ännu en graviditet. Att vänta, fantisera, spekulera och förbereda sig inför en okänd liten människas ankomst är magiskt. När det dessutom varit en nästintill ouppnåelig dröm, är det än mer speciellt. När jag tänker tillbaks på förlossningen är det med glädje i hjärtat. Jag vill gärna göra om det. Tanken på att det jag gör och upplever med Lillasyster, är för sista gången, känns alltför definitiv. Tänk om vi, när det är för sent, ångrar att vi inte gjorde ett sista försök. Plötsligt har jag viss förståelse för de familjer som sitter där med fem, sex barn. När tar man beslutet att sätta punkt och gå vidare till nästa fas i livet? För makens del är nog beslutet redan fattat. Han står inte ut med en gravid och ammande mig en gång till. Jag förstår honom. Jag är ilskan personifierad. Visst vore det skönt att bli sig själv igen. Men ändå.
Den ofödde idolen
Om vi mot förmodan någon gång skulle få en trea och det skulle bli en han, så behöver vi inte fundera över namn. Filur har nämligen fastställt att ”den andra brorsan” ska heta Rockenband. Det namnet går minsann inte av för hackor.
Framme
Filur har fått en lillasyster. Jag är tvåbarnsmamma. Vem hade kunnat tro det.
Black out
På sistone har jag knappast kunnat beskyllas för att vara närvarande i nuet. Det är lite för många grejer som pågår samtidigt, lite väl många motgångar och tråkigheter som gästat mitt liv. Två allvarligt sjuka släktingar (det sägs att det brukar komma i tretal, så min hypokondri har slagit till BIG time), stress på jobbet, stress i vardagen, stress i själen. Dessutom har jag börjat plugga. Hade jag vetat hur det här året skulle börja, hade jag nog valt annorlunda.
Som en följd av min virrighet, serverade jag Filur lunch klockan tio och la honom därefter att sova middag. Att jag rörde till tiden förvånar mig inte. Att Filur var med på noterna kan jag däremot inte förklara med annat än att han inte är helt kry. Nåväl. Jag får väl passa på att njuta av tystnaden så länge den varar.
Mamma Scan
Maken och jag käkar GI-mat sedan en vecka tillbaka. Jag har gått från lagompeppad till uppgiven (de torftiga här-är-en-miljon-varianter-på-bönsallad kokböcker jag har i ämnet, är inte mycket till inspiration) till heltaggad. För se, på nätet vimlar det av recept, det ena smarrigare än det andra. Filur är inte lika imponerad. Idag när jag stod och stekte auberginebitar, kom en euforisk unge inrusande och vädrade i luften - Ereblodpuddingmamma? EREDE??!
Lyckligtvis fanns det köttbullar i frysen.
