Ibland är det tröttsamt att vara jag. För att vara jag innebär att oroa sig för stort som smått. Att få ont i magen över saker som inte har, men som skulle kunna inträffa. Jag antar att det är någon slags försvarsmekanism. Om man målar upp det hemskaste scenariot blir allt annat en seger. Typ.
Idag var en dag som jag oroat mig halvt ihjäl för. Lillsys skulle till ögonspecialisten. För att vi upptäckte att hon plötsligt börjat skela, och det ska man inte göra när man är nästan ett år gammal.
En normalt funtad person skulle förmodligen tänka att det vore bra att kolla upp det. Kanske barnet behöver glasögon? Men så funkar inte jag. Jag ser framför mig hur vi får besked om att Lillsys har en hjärntumör som trycker på synnerven. Eller att hon har en obotlig ögonsjukdom och kommer att förlora synen.
Nu är det inte så. Lyckligtvis. Och innerst inne trodde jag nog inte det heller. Innerst inne trodde jag nog inte att det skulle vara någon fara alls, men katastroftankarna och mardrömsbilderna envisades ändå med att hemsöka mig tills motsatsen var bevisad.
Man skulle kunna tycka att jag borde bli vis av erfarenheten. Att jag vid det här laget borde ha lärt mig att inte måla fan på väggen.
Men tydligen inte.
Man lär sig inte när man är av den sorten, som vi. Jobbigt är bara förnamnet.
Kram från Anna-Bell i samma båt.
Kram