Åh. Jag har en uppsjö oförfattade inlägg på lager. Tröttheten sätter dessvärre käppar i hjulen och jag prioriterar oftast vila framför bloggande.
Tröttheten ja. Den hänger sig envist kvar.
Innan jag började med medicinen lämnade jag blodprover för att kolla sköldkörteln, blodplättar och annat som eventuellt kunde vara orsak till mitt mående. Allt såg normalt ut.
Så började jag medicinera och blev tröttare än tröttast. Läkaren menade att det snart borde vända, att jag borde få mer energi i takt med att livet känns ljusare. Men nä.
Sedan i julas har det börjat dyka upp en massa blåmärken lite varstans på kroppen. Jag har visserligen alltid haft lätt för att få blåmärken, men när höfterna blir lila för att man har legat på golvet och lekt med barnen så börjar man ju undra.
Och så näsblodet. Det började redan under graviditen med Lillsys och sedan dess blöder jag i tid och otid.
Så vad gör man om man heter Paprika och lider av ångestsyndrom? Man gör förstås det man absolut inte får göra. Man googlar. Och får en massa träffar som skriker leukemi i ansiktet på en.
Men. Jag lämnade nya prover som inte visade något onormalt de heller. Och vid en närmare granskning av medicinbiverkningarna så finns faktiskt “ökad benägenhet att få blåmärken” med. Näsblod också. Två rätt ovanliga biverkning, men i alla fall.
Nu har jag blivit ordinerad av terapeuten att promenera en liten stund varje kväll i en vecka. Med bara mig själv och mina tankar som sällskap. Om inte det hjälper mot tröttheten kan jag behöva göra en hälsokontroll för att se om jag har brist på något ämne. Kollar man inte t.ex. järnvärdet vid ett vanligt blodprov, undrar jag?
