I kväll ska jag på kurs. Jag är inte direkt sugen på att sitta tre timmar och lyssna, testa, diskutera eller vad det nu är man gör. Men, jag har anmält mig och jag behöver verkligen kunskap i hur jag ska göra om det – hemska tanke – händer något av barnen någonting.
Jag introducerade Lillsys för “hel” mat redan innan hon hade några tänder att tugga med. Några kokta blomkåls- eller broccolibuketter, bönor eller liknande att plocka med medan jag matar. Glupsk som hon är pressar hon ofta in för mycket, och det har hänt fler än en gång att hon har satt i halsen. Lyckligtvis har hon en välfungerande kräkreflex och jag har varken hunnit bli panikslagen eller behövt ingripa. Men efteråt blir jag kall inombords och inser att jag förmodligen inte skulle vara mycket till hjälp om det faktiskt går illa.
Så. Kurs får det bli.
Oh, jag har också funderat på det. Vi var på IKEA för ett par veckor sedan och skulle bland annat äta lunch. När jag och Elvira står i kön så börjar en mamma att skrika. Hennes tvååring hade satt i halsen och kunde inte andas. Fler och fler började skrika kring mamman och pojken och jag tyckte att tiden stod stilla. Själv fick jag seriösa panikkänslor och hade lust att springa därifrån. Jag vill inte vara nära om den lilla killen dör. Jag vill inte veta att små killar (och tjejer) kan dö.
Efter oceaner av tid kom en kille från köket och lyckades dunka lillkillen i ryggen och få upp det han satt i halsen.
Fy fan säger jag bara….
Kommentar av hon76 — 25 januari 2012 @ 13:41
Åh hjälp! Jag undrar (fast vill inte veta) hur jag skulle reagera om det hände en sån grej. Nu vet jag ju hur man gör, men frågan är om hjärnan funkar när paniken infinner sig.
Kommentar av Paprika — 20 februari 2012 @ 20:46