Någon årskrönika för 2011 ger jag mig inte på. Årets största och viktigaste händelse var Lillsys ankomst. Månaderna dessförrinnan handlade mest om nedräkning och väntan, månaderna efteråt gick i rekordfart.
Och nu är det 2012. Året då jag ska återgå till jobbet och maken få förmånen att vara hemma och ta hand om barn.
Men trots den växande klumpen jag känner inombords, kan det bli ett bra år. Jag hoppas det.
